Tja på er! 

 

Kände att det är dags för mig att skriva av mig lite. Är oftast en glad o positiv kille på 26år. Men de senaste åren, har jag känt mig väldigt, väldigt ensam. Visst jag har min familj som alltid finns där. Men jag har tappat all social kontakt med folk/vänner jag har/haft utanför jobbet.

 

Vardagarna ägnas åt jobbet, där jag trivs förövrigt. Men sedan, dels efter jobbet och sedan helgerna har jag inte kontakt med någon, eller rättare sagt jag har inte någon att umgås med.

 

Jag har sedan uppväxten alltid varit en "ensamvarg" men har ändå alltid haft vänner och folk runtomkring mig. Men det mesta ändrades sista året på gymnasiet, då jag fick mitt första sidojobb. Och kort efter studenten fick jag jobb och började avskärmas mer och mer från de nära vänne jag hade, då jag ville fokusera på jobbet.

 

Det ska också nämnas att jag alltid varit lite blyg och haft svårt för stora folksamlingar och sådant, Är inte en sådan person som kan gå ut ensam o bli vän med vemsom. 

 

När mina dåvarande vänner ringde för att haka på dem ut på krogrundor och så liknande tackade jag ju nej, och till slut blev det så att de slutade höra av sig, samtidigt som ju jag också gjode det.

 

Det är först nu fler år efter allt detta jag nu känner mig så ensam. Det är nu Jag skall leva som mest o uppleva saker som man ska göra när man är ung. Leva livet. Men, här sitter jag ändå helg efter helg ensam utan någon att hänga med så att säga.

 

Jag börjar känna hur det tar på mig, jag känner det i mitt humör i allt egentligen. Jag mår inte bra just nu.

 

Mvh Ensamsjä